27 oktober 2010

Over and out!

Medborgare! Efter närmare 400 inlägg är det dags att ställa skorna på hyllan. Tiden räcker helt enkelt inte till, samtidigt som engagemanget sviker. Samhället har inte förändrats nämnvärt sedan Medborgarperspektiv såg dagens ljus för första gången för snart 2 år sedan. Makteliten fortsätter att leva efter egna regler som inte gäller för vanligt folk. Mediaeliten fortsätter att leva i symbios med makteliten, samtidigt som de förmedlar en svartvit bild av samhället som inte allmänheten känner igen sig i.

Övervakningssamhället breder ut sig allt mer för varje dag som går, påhejat av i stort sett alla de politiska partierna.

Rättssäkerheten är sedan länge satt på undantag och inte blir den bättre av feministiskt inspirerade förslag på lagar som bygger på en fördomsfull syn på kvinnor och män.

Frihet, jämlikhet och broderskap blir en allt större bristvara i dagens Sverige. Förhoppningsvis kommer dock en annan tid i morgon. Vi ses då!

Over and out!



23 oktober 2010

Seriös journalistik? Nej! Rättssäkerhet? Nej!

Medborgare! Wikileaks har precis släppt ett mycket omfattande material om Irakkriget till medier världen över. Material består av cirka 400 000 dokument där det tydligt framgår att minst 60 procent av de 109 000 döda som USA:s militär registrerat i Irak åren 2004–2009 var civila. Det framgår också att USA blundade för mängder av grova övergrepp som irakisk polis begått mot sin egen befolkning. Irakisk polis som verkat under det amerikanska styret! Trots hundratals rapporter om utnyttjande, tortyr, våldtäkter och mord som ska ha begåtts av irakisk polis undersöktes aldrig dessa vidare av de amerikanska myndigheterna. Det verkar till och med ha funnit hemliga order från USA's sida att låta irakiska säkerhetsstyrkors övergrepp på hjälplösa fångar passera helt obemärkt!

Överhuvudtaget ger det läckta materialet en bild av läget i Irak och USA's agerande som betydligt värre än vad som rapporterats via de officiella kanalerna.

Trots de chockerande uppgifterna om det veritabla blodbad som verkar ha skett i Irak med USA's goda minne så verkar inte CNN's reporter Atika Shubert vara det minsta intresserad av detta i en intervju med Wikileaks talesperson Julian Assange. Istället försöker Atika Shubert smutskasta Julian Assange som person och drar bland annat upp förundersökningen om våldtäkt och sexuellt ofredande mot honom som fortfarande, efter två månader, inte har avslutats av (världens lataste) överåklagare Marianne Ny.



Julian Assange gör helt rätt som tydligt markerar mot Atika Shubert att dessa personangrepp mot honom inte är varken relevanta eller intressanta i ett sammanhang där Wikileaks just har offentliggjort uppgifter om hundratusentals människors död och hur amerikanska myndigheter sett mellan fingrarna på grova övergrepp mot andra människor. Att Julian Assange till slut lämnar intervjun är fullt förståeligt. Atika Shubert bedriver inte någon seriös journalistik. Hon visar inte bara ett personligt förakt mot Julian Assange, utan även mot alla de hundratusentals människor som mist livet under den amerikanska operationen i Irak.

Samma typ av förakt visar även överåklagare Marianne Ny och det svenska rättsväsendet mot Julian Assange genom att inte skyndsamt utreda de (falska) anklagelser som riktats mot honom av Anna Ardin och Sofia Wilén. Men som Medborgarperspektiv tidigare skrivit om så har Sverige tyvärr ett rättssystem som uppmuntrar till lögner och politisk manipulation.

Det är fullt möjligt att nyttja det svenska rättsväsendet för att med falska anklagelser tysta både enskilda personer och hela organisationer. Det är just det vi ser ett exempel på i fallet Julian Assange!

19 oktober 2010

Världens lataste åklagare?

Medborgare! Det har snart gått två månader sedan Anna Ardin och Sofia Wilén promenerade in på Klara polisstation för att anmäla Wikileaks frontperson Julian Assange för våldtäkt. Åklagarväsendet har sedan dess uppvisat tydliga tecken på att rättssäkerheten i Sverige är under all kritik. Innan polisen ens hade hunnit förhöra klart de två anmälarna beslutade jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand att anhålla Julian Assange i sin frånvaro. Hon beordrade också polisen att söka efter honom i nöjeskvarteren kring Stureplan. Syftet var (som i alla liknande fall) att snabbt fånga in den anklagade och låsa in honom i häktet, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Detta så att åklagarna sedan i lugn och ro skulle kunna bygga upp utredning tillsammans med målsäganden som skulle kunna fälla den anklagade.

Julian Assange var dock inte vilken man som helst. Medias intresse för Wikileaks och dess frontperson var mycket stort. Att han var misstänkt för våldtäkt läckte snabbt ut till media och snart spreds nyheten som en flodvåg runt jorden. Eftersom polisen inte hade lyckats fånga in Julian Assange och fått honom inspärrad, så blev även hans nekande snabbt allmänt känt.

Det svenska åklagarväsendet ansattes parallellt av media som ville veta mer om anklagelserna och misstankarna. Alla frågade sig om det verkligen fog för misstankarna och om det fanns några bevis som styrkte misstankarna. Chefsåklagare Eva Finné, som hade fått ta över ärendet, insåg ganska snart att det inte alls fanns något riktig grund för de anklagelser som Anna Ardin och Sofia Wilén hade lagt fram. Med vetskapen av att hela världen skulle granska ärendet i detalj valde hon därför att avskriva misstankarna mot Julian Assange redan dygnet efter att anmälan gjorts.

Detta fick målsägandes ombud Claes Borgström att gå i taket. Som partikamrat till Anna Ardin och som feminist reagerade han på att man inte tog de två kvinnornas ord och upplevelser som absolut sanning. Därför begärde Claes Borgström överprövning av ärendet hos Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg. Ansvarig för detta var överåklagare Marianne Ny, som efter en kort tid beslutade att bifalla målsägandes begäran och att därmed återuppta utredningen mot Julian Assange. Det har nu gått mer än en och en halv månad sedan Marianne Ny öppnade ärendet och ännu har inget beslut tagits om att åtala Julian Assange eller att avskriva ärendet.

Man kan verkligen fråga sig vad Marianne Ny har gjort under denna mycket långa tid. Ska det verkligen behöva ta mer än ett par dagar för att slutföra den här typen av utredningar? Det finns bara en handfull personer att förhöra!

Slutsatsen måste vara att Marianne Ny antagligen är världens lataste åklagare. Eller att det är värre ställt med rättssäkerheten i Sverige än gemene man någonsin kan ana!

11 oktober 2010

Skål alla genusrebeller!

Medborgare! Fler och fler får upp ögonen för att feminismen inte är vägen till ett mer jämställt samhälle. Dess budskap om att män är systematiskt överordnade och kvinnor underordnade stämmer helt enkelt inte överens med vanligt folks vardag. På vissa områden har kvinnor nackdelar och män fördelar i samhället, men på andra områden är rollerna de omvända. Det existerar helt enkelt inget patriarkat eller könsmaktsordning. Det behövs heller ingen förljugen genusvetenskap för att propagera ut en falsk syn på jämställdhet, baserad på feminismens svartvita ideologi.

Däremot behövs en öppen arena för att förutsättningslöst mötas över könsgränserna, för att diskutera jämställdhet på riktigt.

Måndagen den 18 oktober kl. 18 finns en sådan möjlighet i landets tre största städer. Då anordnas en pubträffar för alla som är intresserade av ett nytt synsätt på jämställdhet, ett synsätt som inte bara inkluderar kvinnofrågor utan som även lägger lika stort fokus på mansfrågor.

I Malmö träffas alla intresserade på Café le fil du Rasoir, som ligger mittemot Centralen på Norra Vallgatan 62. Här kommer Pelle Billing och undertecknad att närvara.

I Göteborg sker träffen på The Dubliner på Östra Hamngatan 50B.

I Stockholm sker träffen på puben Harry B James på Regeringsgatan 49. Här kommer Pär Ström att närvara.

Boka in detta unika tillfälle att diskutera jämställdhet på riktigt i kalendern redan nu! Passa på att ta tillfället i akt att skåla med andra genusrebeller!

10 oktober 2010

Att kidnappa sina barn är inte rätt väg att gå

Medborgare! Ovanligt nog så skriver nu gammelmedia om en vårdnadstvist som gått så långt att en av föräldrarna kidnappat barnen och nu håller sig gömd undan myndigheterna. Barnen (Amina 7 år och Ali 5 år) försvann igår i samband med ett övervakat umgänge med sin far, Osama Al Hasane, på Junibacken i Stockholm. Mamma Anna har interimistisk enskild vårdnad om barnen sedan i maj i år. Hon befarar nu att de är på väg utomlands, till Irak eller Libanon. Osama Al Hasane är häktad i sin frånvaro, rikslarm har utfärdats och han jagas av poliser i hela Norden. Han och barnen tros dock fortfarande vara kvar i Sverige.

I natt skrev Osama ett inlägg på sin blogg om vårdnadstvisten och bakgrunden till varför han nu kidnappat barnen. Osama beskriver att när han själv anmälde till polisen att mamman fört bort barnen så ville de inte ens ta emot en anmälan. Han fick tjata i två dagar för att få dem att ta emot anmälan och när de väl gjort det så lades ärendet ner efter tio dagar, utan att ens informera honom om beslutet. Osama beskriver också hur Socialtjänsten i Huddinge vägrat träffa honom för att diskutera att mamman förvägrade honom att träffa barnen. De försvarade då mammans bortförande av barnen och beskrev det som att barnen säkert hade det jättekul nu, som att de var på semester!

Medborgarperspektiv har tidigare uppmärksammat Osama och hans kamp för sina barn. Sedan i somras skriver han på sin blogg om hur barnen fördes bort av hans före detta fru, hur han kämpat för att få behålla kontakt med dem samt hur han har behandlats av Socialtjänsten i Huddinge i samband med vårdnadstvisten. I vanlig ordning verkar Socialtjänsten och övriga myndigheter ha tagit parti för mamman och gjort det de kan för att förskjuta pappan ur hennes och barnens liv.

Efter att ha varit skild från sina barn i mer än tre månader lyckades till slut Osama få till övervakade umgängen med sina barn en gång i månaden. Man kan förstå hans desperation över den situation som han befinner sig i, men det berättigar inte till att ta lagen i egna händer och kidnappa barnen!

Det är ytterst ovanligt att gammelmedia skriver om vårdnadstvister och om föräldrar som gör sig skyldiga till egenmäktighet med barn. Varför just detta fall uppmärksammas kan man fråga sig. Det gör även Osama i sitt senaste blogginlägg. Han beskriver hur han själv vid åtskilliga tillfällen försökt få media att skriva om sitt fall, men varje gång fått beskedet att de kan inte hjälpa till eftersom de inte agerar i vårdnadstvist eller privata handlingar. Men nu verkar det plötsligt gå bra!

Ann-Mari Maukonen spekulerar i om det kan bero på att det nu är en pappa som kidnappat sin barn? Hon frågar sig också om gammelmedia kommer att agera likadant nästa gång en mamma kidnappar sina barn? För tvärtom vad man kan få intryck av, så är det faktiskt fler mammor som kidnappar sin barn än pappor som gör det. Med tanke på att det dessutom är betydligt ovanligare att papporna får vårdnaden av sina barn, så är det en mångfalt större risk att en pappa som har vårdnaden om barnen får dem kidnappade av mamman än det omvända.

I våra svenska feministiska media beskrivs dock den här typen av händelser på olika sätt. Pappor kidnappar sina barn, men mammor flyr med sina barn! Skulden läggs konsekvent på mannen i båda fallen. Kvinnor döms heller inte lika ofta för egenmäktighet med barn, trots att det är vanligare att de kidnappar sina barn. De mammor som döms får heller inte till lika höga straff som pappor. Sådan är statsfeminismen!

Barn har rätt till båda sina föräldrar. Att i samband med en skilsmässa (eller på annat sätt) försöka skilja barnen från den andre föräldern är generellt sett inte i barnens bästa. Även om man inte kommer överens så är det, precis som Jerry skriver, viktigt att hålla barnen ute ur konflikten och inse att de är en gemensam angelägenhet för resten av livet! Att kidnappa barnen löser verkligen inga problem, snarare tvärtom!

05 oktober 2010

Ta ingen skit!

Svenska män! Dagligen matas vi med feministisk propaganda som beskyller män för allt ont i världen och som pekar ut män som mindre värda. Dagligen sprids myter om att män förtrycker kvinnor, att det är männen som har makten och alla fördelar i samhället. Dagligen beskrivs män som våldsamma och ondsinta förrövare samtidigt som kvinnor beskrivs som oskyldiga änglar. Redan från barnsben matas pojkar med att de ska visa flickor speciell respekt och uppmärksamhet, samtidigt som flickorna får lära sig att de är mer värda än pojkar. Flickor får lära sig att de har rättigheter, pojkar får lära sig att de har skyldigheter.

Men det är dags att säga ifrån. Det är dags att stå upp mot feminismens hatiska propaganda. Det är dags att stå upp för alla Sveriges män. Det är dags att göra motstånd!

Sådant får dock många (framför allt) kvinnor att reagera. Män som säger ifrån blir systematiskt beskyllda för att vara kvinnohatare, för att var mot jämställdhet och för att bedriva könskrig. Kvinnor (och speciellt då feministiska sådana) är nämligen vana vid att ha tolkningsföreträdet för allt som har med könsfrågor och jämställdhetsfrågor att göra. Så när män ger uttryck för en annan bild utmanas deras privilegierade ställning. Deras rättigheter är hotade. De är ju vana vid att oemotsagt kunna styra och ställa över hur män beskrivs och definieras.

Men det är dags att sätta stopp för det. Det är dags att göra som Grynet en gång uppmanade landets tjejer till (för pojkar brydde hon sig ju inte speciellt mycket om). Att inte låta någon annan trampa ner dig för den du är. Att inte ta skit!

Så till alla män:
- Ingen feminist eller kvinna kan bestämma vad du ska tycka, tänka eller känna. Det vet bara du!
- Låt ingen feminist eller kvinna tala om för dig att du är dålig eller har dåliga känslor.
- Låt ingen feminist eller kvinna säga ondsinta saker om dig eller om män generellt.
- Låt ingen feminist eller kvinna tala om för dig att det är fel på dig, på ditt kön eller på män generellt.

Om någon försöker göra det så säg bara "Jag tar ingen skit!"

04 oktober 2010

Vem bryr sig om de oskyldigt dömda männen?

Medborgare! Det finns all skäl i världen att fråga sig hur det står till med rättssäkerheten för män i Sverige? En som frågar sig just detta är säkert den 28-åriga man som blev falsk anklagad för att ha kidnappat, misshandat och våldtagit en 16-årig flicka i det nyligen uppmärksammade "sextortyr"-målet, men säkert även flickans BDSM- partner som av åklagare Ulrika Rogland blev anklagad för grov misshandel av flickan, trots att hon motsatte sig alla sådana anklagelser. Men det sket Ulrika Rogland fullständigt i och drev målet mot flickans BDSM-partner av rena prestigeskäl.

Ytterligare en man som säkert tvivlat på rättssäkerheten är Julian Assange, som efter nästan två månaders utredande ännu inte har fått några besked från överåklagare Marianne Ny om (de falska) våldtäktsanklagelserna från Anna Ardin och Sofia Wilén. Åklagarmyndigheten verkar inte lägga många strån i kors för att räta ut frågetecknen. Julian Assange slipper i alla fall sitta inspärrad bakom lås och bom under tiden, vilket annars är standard för män som anklagas av kvinnor för sexbrott.

Men det finns de som drabbats mångdubbelt värre. Som Medborgarperspektiv tagit upp tidigare så finns det många oskyldig som skakar galler här i landet. Något som även journalisten och författaren Thérèse Juel har uppmärksammat i ett par debattartiklar. Redan 2007 skrev hon i Aftonbladet om oskyldiga män som döms till fängelse och tidigare i år skrev hon att felaktigt dömda inte har någon möjlighet att få upprättelse i Sverige.

Nu släpper Thérèse Juel boken "Fällda för sexövergrepp - om rättsfall i Sverige" på Ica Bokförlag. I boken skildrar hon tio svenska mäns möten med rättsväsendet. Tio män som blivit anklagade för ytterst allvarliga brott och dömts på mycket svaga grunder. I förordet skriver hon:
"Hur kunde de dömas? När rättssäkerheten sätts på spel och anklagade döms på svaga grunder får det ödesdigra konsekvenser. Här skildras tio mäns möte med rättsväsendet.

Försök tänka dig tanken att du en dag blir anklagad för ett allvarligt brott som du inte har begått. Du misstänks ha våldfört dig på ett barn eller en ung flicka och det spelar ingen roll vad du säger eller försöker bevisa - du blir ändå inte trodd. Du blir anhållen och häktad. Kanske får du också restriktioner och kan inte meddela dig med omvärlden. I rättssalen märker du att alla tror på det målsäganden säger men dig är det ingen som tror på, så du blir fälld och dömd till fängelsestraff och får betala dryga skadestånd.

Denna verklighet drabbar ett antal män varje år. Män som tvingas avtjäna sina straff utan att någonsin få upprättelse eller möjlighet till omprövning av sin dom. Rättsväsendet bygger på dess förmåga att söka och finna sanningen, men hur är det med den saken? Är alla mödrar goda och talar barn alltid sanning? Är alla åklagare objektiva och alla försvarsadvokater djupt engagerade i sina klienter? Gräver man tillräckligt djupt för att domen ska vara ställd utom allt tvivel?"
Detta är frågeställningar som verkligen borde belysas mer i samhället. Men vem bryr sig om de oskyldigt dömda männen?

MER INTRESSANT OM: , , ,

03 oktober 2010

Sanningen om "sextortyr"-målet

Medborgare! För ett par veckor sedan kunde man läsa svarta rubriker i gammelmedia om den 32-åringe mannen som stod åtalade för grov misshandel mot en 16-årig flicka. Det påstods att han hade utsatt henne för sextortyr! Detta trots att de båda hade samtyckt till att idka BDSM tillsammans. Men åklagaren Ulrika Rogland vill pröva var gränsen för våldsex går, även om flickan själv varit den som sökt upp mannen och frivilligt låtit honom smiska och dominera henne under en helg i hans lägenhet. Men det visste vi ju inte då...

Moralpanik bröt snabbt ut i både gammelmedia och bloggar. Mannen dömdes snabbt ut som en pervers person som utnyttjar unga flickor och flickan dömdes snabbt ut som allt för ung och trasig för att kunna ta eget ansvar för sig själv. Hon hade ju en historia av självskadebeteende och var allt för ung för att kunna förväntas ta ansvar för sitt eget sexliv.

Efter ett par veckor kom till slut tingsrättens dom. Det visade sig att tingsrätten ansåg att samtycke faktiskt är möjligt vid våldsamt sex! Men åklagare Ulrika Rogland var snabbt ute i gammelmedia och sa att den friande domen skulle överklagas. Det lät naturligtvis vettigt, speciellt med tanke på att man kunde läsa att flickan inte hade kunnat höras under rättegången eftersom hon enligt målsägandebiträdet Kerstin Hedelin hade mått så dåligt efter händelsen att hon hade börjat skära sig på nytt.

Många reagerade instinktivt på domen, men antagligen utan att överhuvudtaget ha läst den! Radikalfeministen Katarina Wennstam skrev en debattartikel i Aftonbladet där hon ondgjorde sig över domen och att mannen hade gått fri. Hon hävdade att kvinnor blir rättslösa när sex övergår i våld och att flickor skuldbeläggs när de utsätts för brott. Hela hennes artikel bygger på feministisk propaganda och hon fick för en gång skull mothugg av både läsare och av krönikören Lisa Magnusson. Lisa Magnusson menade att Katarina Wennstam berövar kvinnor deras sexualitet.

För det framgick faktiskt tydligt av domen att det var flickan själv som tagit initiativ till mötet med den 32-åriga mannen, även om gammelmedia inte gjorde minsta ansatts till att beskriva det fullständiga händelseförloppet. Vid en närmare granskning av domen framkom dessutom ytterligare märkligheter.

Att åklagare Ulika Rogland överhuvudtaget har drivit ärendet är snarare en konsekvens av statsfeministisk hybris än av omsorg om den 16-åriga flickan. För hon ville inte alls anmäla den 32-årige mannen. Inte heller vill hon att hennes sexuella läggning skulle offentliggöras inför sin familj, sina vänner och hela omvärlden.

När den 16-åriga flickan talade med en vän om det som skett under helgen ville hon inte att hennes sexuella läggning skulle avslöjas och inte heller vill hon avslöja den 32-årige mannen. Därför hittade hon på en falsk historia och sa att hon blivit kidnappad av tre män som turats om att våldta och misshandla henne. Vännen spred detta vidare till den person som gjorde polisanmälan. Det tog inte lång stund innan polisen skickade ut en patrull för att tala med den 16-åriga flickan och hennes föräldrar. Plötsligt satt hon i en fälla av falska anklagelser och visste inte hur hon skulle ta sig ut. Inte heller ville hon avslöja sin sexuella läggning för varken sina föräldrar eller polisen. Därför valde hon att fortsätta ljuga om vad som hade hänt. Hon pekar ut en 28-årig man och två okända vänner till honom som skyldiga till att ha kidnappat, misshandlat och våldtagit henne! Den 28-åriga mannen identifieras och häktas snart av polisen misstänkt för grova våldtäkter!

Sanningen är dock att den 28-åriga mannen aldrig har träffat den 16-åriga flickan. De har dock talats vid på ett internetforum för personer som är intresserade av BDSM. Samma forum som den 16-åriga flickan lärt känna den 32-åriga mannen som hon tillbringat helgen med. Att hon skyller på 28-åringen beror på att hon vill skydda sin älskare. Honom vill hon inte peka ut. 28-åringen däremot är en gammal rival till 32-åringen och detta vet flickan.

Under ett par veckors tid sitter den 28-årige mannen häktad och frihetsberövad hos polisen. Han förhörs av polisen under överseende av åklagare Ulrika Rogland. Hon gör allt för att hitta de andra två männen som ska ha varit med om att kidnappa, misshandla och våldta den 16-åriga flickan. Efter en tid får de fram 32-åringen telefonnummer från flickans mobil. Han anhålls, delges misstanke och frihetsberövas. Förhör hålls med honom, men de ger inte riktigt de svar som åklagare Ulrika Rogland har förväntat sig. 32-åringen säger att han aldrig har träffat 28-åringen, men erkänner att han har haft den 16-åriga flickan på besök hos sig den aktuella helgen (även om hon till honom sagt att hon var 18 år). Han berättar även att de ägnat sig åt BDSM, men att hon har varit fri att avbryta när helst hon så önskar och att hon haft möjlighet att lämna lägenheten. Allt har skett med fri vilja och samtycke!

Den 32-årige mannen ber dessutom polisen och åklagaren att kolla upp alla chat-loggar på hans dator. Där kan man se hela konversationen mellan honom och den 16-åriga flickan under ett par veckors tid innan de bestämt sig för att spendera en helg tillsammans. Där framgår att den 32-årige mannen gång på gång frågat ut flickan om hon förstår vad hon ger sig in på, vad hon önskar att få ut av träffen och om hennes bakgrund.

Trots att det måste stått utom tvivel för åklagare Ulrika Rogland att flickan falskt anklagat den 28-årige mannen för kidnappning, misshandel och våldtäkt för att skydda sig själv och den 32-årige mannen så riktar hon inte sina brottsmisstankar mot flickan, utan försöker istället rädda sitt eget skinn genom att nu rikta brottsanklagelserna mot 32-åringen. Den 28-årige mannen släpps efter att ha fått spendera 3 veckor i häktet. Nu är det 32-åringen som Ulrika Rogland vill fälla för grov misshandel, trots att BDSM-akten skett i samförstånd och trots att den 16-åriga flickan inte alls vill medverka i några brottsanklagelser.

Under hela rättegången mot 32-åringen vägrar den 16-åriga flickan att medverka. Åklagare Ulrika Rogland och flickans offentligt utnämnda målsägarbiträde, Kerstin Hedelin, säger att det beror på att flickan mår så dåligt. De uttrycker detta på ett sätt så att det ska låta som om det beror på vad hon utsatts för av den 32-årige mannen, men sanningen är att hon mår dåligt av att Ulrika Rogland driver ärendet mot hennes vilja och att hon fläker ut hennes sexuella läggning i massmedia mot hennes vilja. Ulrika Rogland våldtar den 16-åriga flickan i feminismens namn!

Ulrika Rogland skiter nämligen fullständigt i den 16-åriga flickan. Det viktiga är att få mannen dömd, i detta fall för grov misshandel. Trots att "misshandeln" varken var grov och än mindre att det fanns ett brottsligt motiv till den. Ty sanningen var att det hela var frågan om en akt som skedde under samtycke. Om den var sexuell kan man också fråga sig, ty när den 16-åriga flickan lämnade lägenheten så var hennes största besvikelse att den 32-åriga mannen inte hade haft sex med henne under hela helgen! Hon hoppades dock att han skulle ha det nästa gång de träffades!

Sanningen om "sextortyren" är att åklagaren Ulrika Rogland fick smisk av tingsrätten som totalsågade hennes åtal. Det fanns överhuvudtaget ingen sextortyr. Det existerade bara i Ulrika Roglands hjärna och hos feministiska skribenter i gammelmedia!

Däremot fanns det ett fall av falska våldtäktsanklagelser och en man som fått sitta inlåst under tre veckors tid anklagad för detta. Sådant skiter dock Ulrika Rogland och den svenska åklagarmyndigheten högaktningsfullt i. Så går det nämligen till i det statsfeministiska Sverige. I jakten på män är alla medel tillåtna!