30 oktober 2011

Våldet som feminismen och samhället blundar för

Medborgare! Det är inte längre bara rabiata radikalfeminister som ensidigt sprider bilden av att det är män som slår och kvinnor som blir slagna. Numera har den radikalfeministiska teorin om könsmaktsordningen indoktrinerats i hela samhället och anammats av makteliten inom såväl media, politiken och kulturlivet. Det får, precis som Pelle Billing tidigare har konstaterat, till följd att även tidningarnas kultursidor numera sprider den ensidiga bilden om ”mäns våld mot kvinnor”. Senast är det kulturreportern Kristian Lundberg på Helsingborgs Dagblad som påstår att 27 200 kvinnor misshandlas varje år och att detta är ett gigantiskt nedtystat samhällsproblem. Han rabblar upp siffra efter siffra för att leda i bevis hur utsatta just kvinnor är och hur hemska män är.

Vad Kristian Lundberg dock glömde att berätta var att inte alla dessa 27 200 fallen berörde kvinnor som blivit misshandlade av män, än mindre av män som de har eller haft en nära relation med. Och vad Kristian Lundberg också i vanlig (feministisk) ordning glömde att berätta var hur många män som utsätts för våld och misshandel. För det får man verkligen inte tala om i Sverige!

När dessutom Kristian Lundberg valde att lägga en kollektiv skuld på alla män för att knappt 0,6 procent av alla kvinnor (baserat på att alla de 27 200 fallen rör olika kvinnor) blir utsatta för misshandel så är det knappast underligt att han fick en del upprörda motreaktioner på sin generallierande och skuldbeläggande text? Speciellt som han dessutom avslutar hela artikeln med en klassisk feministisk floskel:
”Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd och därför misshandlas.”
Men Kristian Lundberg är helt oförstående till varför inte alla manliga läsare bara bockar och bugar och snällt låter sig bli smutskastade på grund av sitt kön.

Och det är han inte ensam om att vara. Ulrika Starhe på Aftonbladets kulturredaktion talar om män som hatar män (bara för att inte vanliga hederliga män accepterar att bli smutskastade och misstänkliggjorda av feminister som hatar män). Poeten Mats Söderlund kommer också, så som en riddare, till Kristian Lundbergs försvar. Även han har de feministiska skygglapparna på sig och frågar sig vad män är rädda för, samtidigt som han radar upp ytterligare ett par feministiska myter i sin artikel. Det hela avslutas i vanlig ordning med att ”män har makt” och att kvinnor är små stackars oskyldiga offer som aldrig gjort en fluga förnär.

Samma visa spelar Elin Grelsson upp i en krönika i GP. Hon kräker på sitt ohederliga feministiska sätt ur sig att vi måste våga tala om våldet mot kvinnor. Sedan spelas den gamla vanliga visan upp hur hemska män är och hur små stackars offer kvinnor är, för att avsluta det hela med följande feministiska drapa:
”Dagligen utsätts kvinnor för psykiskt och fysiskt våld, övergrepp och livshotande misshandel. Hur ska vi kunna tala om det och föra upp det till den politiska nivå där det hör hemma, om vi inte kan tala om det uppenbara: att så gott som alla förövare är män?”
Sist, men inte minst, att stiga in på intoleransens arena är just Anna Hellgren på Dagens Arena. Även hon vräker ur sig ett antal vanliga feministiska flosklerna och konkluderar sin drapa om alla hemska män med att män slår för att de kan. Och varför kan de? Enligt Anna Hellgren därför:
”…att andra män ger sitt tysta medgivande, för att beteendet bara är andra sidan samhällsmyntet där män som grupp förtrycker gruppen kvinnor.
Så länge patriarkatet består hjälper inga lagar i världen mot själva grundproblemet.”
Så trots att pojkar redan som små barn får höra att ”man slår inte flickor” och trots att det redan på medeltiden var män som Birger Jarl som stiftade lagen om kvinnofrid och trots att det under lång tid har varit män som dömt och straffat andra män som tagit till våld mot både kvinnor, barn och andra män så skuldbeläggs alltså helt vanliga hederliga män för det som ett litet litet antal män gör sig skyldiga till.

Detta är precis samma typ av kollektivisering som rasister gör sig skyldiga till när de dömer hela folkgrupper för sådant som ett fåtal av dess representanter gjort sig skyldiga till. I det fallet kallas det alltså för rasism och är något som media, politiker och kulturlivet är snabba att fördöma. Men när exakt samma sak sker mot kollektivet män, baserat på deras kön, så är det istället just media, politiker och kultureliten som står med den blodiga yxan i sina hand. Att ägna sig åt feministisk sexism går tydligen alldeles utmärkt!

När man dessutom inte ens berättar den fullständiga bilden av våldet i samhället och än mindre den fullständiga bilden av våld i nära relationer så blir situationen än värre. Då gör man sig skyldig till medveten manipulation och verklighetsförfalskning. För det existerar faktiskt en hel del män som utsätts för våld och misshandel av sina kvinnliga partners.

Bara för en dag sedan kunde man läsa en liten notis i Expressen om en man som blev hotat och biten av sin exfru. Den historia som han berättar påminner väldigt mycket om de historier som Kristian Lundgren beskrivit i sina artiklar, men med omvända roller.

Men kvinnors våld mot män tystas systematiskt ner i Sverige. Det passar inte in i den radikalfeministiska bilden av män som ständiga förövare och kvinnor som ständiga offer som media, politiker och kulturelit så gärna vill förmedla. Det är antagligen också just därför som Kristain Lundgren valt att inte presentera en enda siffra i sina artiklar om män som utsätts för våld och om kvinnor som förövare. För även om män framför allt drabbas av våld från andra män på allmän plats så drabbas också män av våld från kvinnor i nära relationer!

Den kände kriminalprofessorn Jerzy Sarnecki skrev för ett par år sedan om relationsvåldet ur ett kriminologiskt perspektiv (till skillnad från det rådande ideologiska genusperspektivet) i Läkartidningen. Redan i rubriken konstaterade han att våldet mot kvinnorna är en del av ett större våld. Jerzy Sarnecki konstaterar i artikeln att män dominerar både som förövare och som offer när det gäller våld i samhället, men också att det skiljer väldigt mycket beroende på sociala faktorer. Socialt utsatta personer drabbas av våld väsentligt mycket oftare än andra. Han konstaterar också att kvinnor drabbas av våld i betydligt mindre utsträckning än män, men att det till högre andel sker i nära relationer. Han skriver:
”Av statistiken över polisanmälda brott år 2006 framgår att 72 procent av kvinnorna i den polisanmälda misshandeln utsattes för brott av en bekant. För männen var motsvarande andel endast 33 procent. I absoluta tal räknat är dock skillnaden liten: År 2006 blev, enligt anmälningarna till polisen, ca 18 000 kvinnor och ca 14 000 män misshandlade av en bekant.”
Viss skillnad finns dock vilken typ av bekant det rör sig om mellan de två grupperna. I kvinnors fall rör det sig i en högre andel av en nuvarande eller tidigare partner.

Samtidigt finns det andra uppgifter som tyder på att mörkertalet är betydligt större när det gäller män som utsätts för misshandel av sin nuvarande eller tidigare partner. Detta då det inte är lika social accepterat att män söker hjälp för detta eller ens anser sig utsatta. Något som inte blir bättre av att media, politiker och kulturjournalister sprider det ensidiga radikalfeministiska budkapet om ”mäns våld mot kvinnor”.

Även Jerzy Sarnecki är inne på detta när han skriver:
”Att kvinnor med nära relationer till våldsamma män blir usatta för våld är föga förvånande, eftersom de som befinner sig i dessa mäns närhet överlag löper risk att drabbas. Också kvinnor använder våld inom nära relationer, även om deras våld inte är lika omfattande och framför allt är mindre grovt än männens. Kvinnors våld anmäls också sällan till polisen.”
Han skriver även:
”Det har framgått ovan att den tes som säger att män som utövar våld mot närstående kvinnor inte skiljer sig från andra män inte får något vetenskapligt stöd. Våldsbrottslingen, i synnerhet personer som använder sig av omfattande och grovt våld, tycks vanligen ha någorlunda likartade avvikande egenskaper oberoende av om våldet riktar sig mot män eller kvinnor eller både och. Detta stödjer ytterligare tesen att våldsproblematiken ska behandlas i sin helhet utan att delas in efter offrets kön.”
Avslutningsvis så avfärdar Jerzy Sarnecki den radikalfeministiska synen på våld i nära relationer när han skriver:
”Mot uppfattningen att våld mot kvinnor i huvudsak är ett resultat av den s k könsmaktsordningen (idén om att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp) talar att de flesta män inte utsätter kvinnor för våld, de flesta kvinnor är inte offer för mäns våld, män är oftare offer för andra mäns våld, våldet utövas vanligen av resurssvaga män och drabbar vanligen resurssvaga kvinnor. Könsmaktsordningsteorin är, som de danska forskarna Britta Kyvsgaard och Annika Snare framhåller, dåligt lämpad för att förklara huvuddelen av våld mot kvinnor i västvärlden, i synnerhet i Norden.”
Jerzy Sarnecki påpekar också att könsmaktsperspektivet kan kritiseras för att det inte erbjuder några verkningsfulla alternativ när det gäller åtgärder mot våld mot kvinnor (och absolut inga när det gäller kvinnors våld mot män). Jerzy Sarnecki menar att om man istället ser på våld mot kvinnor som en del av ett större våldsproblem så finns det en mängd traditionella åtgärder som kan förväntas ge positiva effekter. Hit hör åtgärder mot alkoholmissbruk, social utslagning, fattigdom, psykisk ohälsa, etc. Sådana åtgärder kan vidtas både på en samhällsnivå och på individnivå. Dessutom hjälper dessa metoderna oavsett könet på förövaren eller könet på offret!

För även om feminismen och det svenska samhället gör allt de kan för att blunda för kvinnors våld mot män och med alla medel försöker tysta de män som utsätts för detta så finns de trots allt här omkring oss, alla de män som misshandlas psykiskt och fysiskt av sin kvinnliga partner. Deras berättelser är dessutom väldigt lika de kvinnor som utsätts för våld av sin manliga partner, vilket med all tydlighet framgår av denna video:



I dagens Sverige är det dessutom just feminismen som använder sig om våld och hot om våld för att tillskansa sig än mer makt. Som Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare så råder det en våldsromantik inom genusvärlden, där feminister bland annat driver aggressiva hatkampanjer som Heterohatets dag mot vita heterosexuella män. Flera välkända feminister uppmanar dessutom till våld mot män, hyllar Valerie Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och startar egna samfund som S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta samtidigt som man alltså vill göra gällande att det är män som är våldsamma och som systematiskt förtrycker kvinnor. Hur trovärdigt är det?

MER INTRESSANT OM: , , , ,

29 oktober 2011

Feministiska kvinnor vill både äta kakan och ha den kvar

Medborgare! Från feministiskt håll talas det ofta om att kvinnor måste få samma möjlighet som män att göra karriär och att få tillgång till höga samhällspositioner. Att kvinnor måste få lika mycket makt som män har. För i den feministiska världen så är det bara ekonomisk och politisk makt som är intressant. Och den sitter, enligt feministerna, männen på. Ty i den feministiska värld så är i princip alla män styrelseledamot eller VD i något börsföretag, sitter i toppen för något av de politiska partier eller är professor på något av landets universitet. De tjänar stora pengar, bor på en flott adress och har en familj där frun ofta "tvingas" vara hemma och sköta om hushållet och alla barnen. Ty barn har alla dessa mäktiga männen. Trots att de ägnar merparten av sin tid åt att göra karriär och förvalta sin patriarkala makt. Men de tar dock, precis som alla pappor, inget ansvar för sina barn. För att försörja sina barn och resten av familjen är inte att ta ansvar enligt feministerna. Dessutom spenderar de ju mindre tid med barnen än vad mamman gör, vilket gör dem till mycket sämre föräldrar enligt samma feminister.

Trots det så är det just dessa framgångsrika män som också får flest barn i Sverige. Ju högre lön en man har, desto fler barn har han också. Det konstaterar IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitik utvärdering) i en ny rapport. Dessutom har sambandet blivit allt starkare med tiden. Anna Sjögren på IFAU säger:
"Det kan bero på att kvinnor gärna vill ha barn med män som har höga inkomster, att de oftare blir valda av kvinnorna. Män med höga inkomster har dessutom råd att finansiera en stor familj."
Precis som feministerna så ser IFAU alltså bara dessa framgångsrika män. De hävdar dessutom att män aldrig har behövt välja mellan karriär och barn. Män kan ha både karriär och familj. Till skillnad från de stackars kvinnorna, som tydligen måste välja mellan barn och karriär. Även om det, enligt Anna Sjögren, har blivit en viss förändring på den punkten:
"Traditionellt sett gick inte karriär och familj ihop för kvinnor och de tvingades ofta välja antingen eller. Då var hög inkomst och hög utbildning förknippat med färre barn men det sambandet är i dag inte lika tydligt. I dag är moderskapet mer jämnt fördelat bland kvinnor med olika utbildning och sambandet mellan karriär och barn är inte längre negativt för högutbildade kvinnor."
Så tydligen kan alltså alla kvinnor som så önskar skaffa sig barn, oavsett om de satsar på ett liv som hemmafru eller på att göra karriär. Samtidigt kan man ju fråga sig varför de både skulle vilja skaffa barn och göra karriär? Männen som gör precis just det beskylls ju av feministiska kvinnor för att vara dåliga föräldrar som inte tar ansvar för sina barn! Gäller inte det då också för kvinnor som gör exakt samma sak?

Och vem är det dessa framgångsrika karriärkvinnorna ska skaffa barn tillsammans med? Om de gör det tillsammans med de framgångsrika männen så finns ju ingen av föräldrarna där för barnen.

För inte hade väl dessa framgångsrika kvinnor tänkt sig att skaffa barn med den grupp män det aldrig talas om? Den stora grupp män som aldrig existerar i feministernas värld. Alla de helt vanliga män som varken gjort någon karriär eller fått några barn. Som den lågavlönade truckföraren på ICA's lager i Västerås som alltid längtar efter knoddar, men som varken har råd eller någonsin har blivit utvald av en kvinna att skaffa barn tillsammans med.

Men feministiska kvinnor vill kanske i vanlig ordning både äta kakan och ha den kvar?

MER INTRESSANT OM: , , , , ,

14 oktober 2011

Dags att måla om varuhusen IKEA!

Medborgare! Under många år har IKEA sålt klassiska svenska varumärken i sin matvaruavdelning, strax efter kassorna, i de utländska varuhusen. Där har utlandssvenskar (och lokalbor) kunnat bunkra upp med sill, knäckebröd, kaviar och ost precis som i den lokala livsmedelsbutiken hemma i Sverige. En ynnest för alla svenskar i förskingringen som också vill ha möjligheten att fira midsommar eller jul på ett traditionellt sätt, trots att man befinner sig långt från sitt gamla hemland. Eller för den som känt extra ett sug efter Malaco saltsill, Ballerina-kex, Marabou mjölkchoklad eller kexchoklad från Cloetta när hemlängtan plötsligt gjort sig sådär lite extra påmind.

Men nu är det tydligen slut med det. IKEA säger upp sitt distributionsavtal med de klassiska svenska varumärkena och satsar istället på egna varumärken i sina matvarubutiker. Choklad från Tyskland, kex från Uzbekistan och hjortronsylt från Ryssland är dock knappast något som känns speciellt svenskt. Även om man döper kexen till Kexholm och sylten till Sylt. Nej, just det! Kexholm ligger ju i numera i ryska Karelen och Sylt är en ö i norra Tyskland. Inte underligt att utlandssvenskarna rasar mot IKEA.

Det är nog dags för IKEA att måla om varuhusen, nu när de inte är speciellt blågula längre!

MER INTRESSANT OM: , , , , ,

Betalar Jan Helin 7600 kr mer i månaden till Daniel Swedin än vad Katrine Kielos får?

Medborgare! Idag går Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin ut och säger att kvinnor får 7600 kronor mindre i lönekuvertet än män varje månad. Han menar att löneskillnaderna påverkar var man kan bo, vart man kan resa på semester, vilka kläder man kan köpa, hur mycket pengar man kan spara undan, om man kan köpa den dyra ketchupen till färskpastan eller om man får nöja sig med rödfärgad sörja till snabbmakaronerna. Som slutkläm säger Daniel Swedin att det är många som pratar om lika lön för lika arbete, men att det nu krävs mer än bara prat.

Man undrar ju då hur det ser ut på Aftonbladets ledarredaktion. Får inte ledarskribenterna lika lön för lika arbete där? Betalar Aftonbladets chefsredaktör och ansvariga utgivare Jan Helin 7600 kronor mer i lön till de manliga ledarskribenterna Daniel Swedin, Anders Lindberg och Ingvar Persson än vad de kvinnliga ledarredaktörerna Katrine Kielos, Eva Franchell och Karin Pettersson får?

Om inte, vad är det då som gör Aftonbladet så oerhört annorlunda än Sveriges övriga arbetsplatser? Eller kan det vara så enkelt att det finns helt andra förklaringar till varför kvinnor i medeltal har en lägre inkomst än män? Som att kvinnor gör andra livsval än män och därmed oftare arbetar deltid, oftare arbetar inom offentlig sektor än inom vinstdriven privat sektor, inte gör samma yrkesval som män, etc.

Det har gjorts otaliga undersökningar om inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. De visar alla att när man tar hänsyn till fler och fler av de faktorer som faktiskt påverkar lönen så blir den oförklarliga skillnaden mindre och mindre. Det oförklarliga blir helt enkelt förklarligt. I de undersökningar som tagit hänsyn till flest faktorer återstår bara en oförklarlig skillnad på cirka 1 procent. Av de 7600 kronorna som Daniel Swedin talar om återstår då bara ett par hundralappar! Och det innebär inte heller att denna lilla skillnad skulle beror på någon diskriminering. Det kan lika gärna vara så att den beror på ytterligare faktorer som inte ännu tagits hänsyn till.

Men att göra en mer komplex och sanningsenlig analys istället för att slänga ur sig feministiska floskler klarar antagligen inte någon av Aftonbladets ledarredaktörer av. Så frågan är om någon av dem egentlig är förtjänt lön överhuvudtaget. En viss kompetens borde man väl kunna förvänta sig för att få en anställning? Men det gäller kanske inte på Aftonbladet?

MER INTRESSANT OM: , , , ,

13 oktober 2011

Got to get that goat

Medborgare! När familjen Källman satt och åt frukost i morse fick de plötsligt oväntat besök. På uppfarten till familjens hus i utkanten av skånska Veberöd stod fyra getter och smaskade i sig av blommorna. Mamma Polgara släppte in geterna i den inhägnade trädgården i väntan på att hon ringde den intilliggande gården där hon trodde att de hörde hemma, men där saknade de inga getter. Så nu vet inte familjen Källman var getterna kommer ifrån. De är tama och promenerar gärna runt och smakar av det trädgården har att erbjuda, när inte 2-åriga sonen Valdemar gosar med dem och får ett par vänskapliga puffar tillbaka. Men någon borde ju sakna dem. Polisen har dock inte fått in någon anmälan om försvunna getter ännu.

Ungefär samma sak hände familj Norling i närliggande Genarp för ett par år sedan. Där fick den lokala skolan plötsligt besök av tre getabockar, som sedan familjen tog hand om i sin trädgård i väntan på att ägarna skulle höra av sig. Även de getterna trivdes alldeles utmärkt och lät sig väl smakas av allt från blommor till körsbärsträdet.

Hmm, vad är det som sker där i kanten av Romeleåsen? Är det Moderna Museets egen lilla get som återigen har smitit söder ut? Eller kan det vara den trollande geten från Nigeria som återigen har stulit en bil och denna gång gett sig av norrut?

Hur som så är det time to get that goat!



MER INTRESSANT OM: , , , ,

09 oktober 2011

Nya underliga turer i BDSM-målet

Medborgare! Under den senaste tiden har det varit en hel del skriverier om det så kallade BDSM-målet, där åklagare Ulrika Rogland valde att åtala en 32-årig man efter att han och en 16-årig flicka gemensamt planerat och i samtycke haft BDSM-sex under en helg i januari 2010. Medborgarperspektiv har beskrivit bakgrunden till fallet, både i samband med förhandlingen i Tingsrätten för ett år sedan och i samband med förhandlingarna i Hovrätten för ett par veckor sedan, och då konstaterat att det är betydligt mer komplext än vad media rapporterat om. Att fallet överhuvudtaget kom till polisens kännedom beror på att den 16-åriga flickan inte ville erkänna sin sexuella läggning för sina vänner som upptäckte att hon hade blåmärken och ont efter helgen med den 32-åriga mannen. Istället för att svara ärligt på varför hon hade märkena så sa den 16-åriga flickan till dem att hon blivit kidnappad och våldtagen av 3 män, vilket naturligtvis gjorde vännerna bestörta. Eftersom flickan själv inte ville anmäla det hela så vände sig till slut en av vännerna till polisen.

När väl den 16-åriga flickan var fast i sitt egen väv av lögner var det för sent att ta tillbaka allt. Istället fortsatte hon på den inslagna vägen och pekade dessutom ut en 28-årig man (som var med i samma internetforum där hon träffat den 32-åriga mannen) för att ha varit en av de tre män som kidnappat och våldtagit henne.

Strax därefter satt den 28-åriga mannen inspärrad i isoleringscell på häktet, anklagad för grov våldtäkt och människorov, ett brott som kan ge livstids fängelse. Trots att han alltså var helt oskyldig och att han hela tiden hänvisade till att han hade alibi för den aktuella tidpunkten fick han sitta inspärrad i häktet i nästan 3 veckor. Först när flickans lögner avslöjades släpptes den 28-åriga mannen.

Istället lade då åklagare Ulrika Rogland fokuset på den 32-åriga mannen. Nu var det hans tur att sitta häktad och som till slut dessutom blev åtalad, trots att allt skett i fullt samtycke med den 16-åriga flickan. Men både Tingsrätten och Hovrätten ogillade åtalet. De konstaterar båda att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att flickan ville bli utsatt för våld, att mannen hade flickans samtycke till att utöva det våld som styrkts i målet samt att flickan haft möjlighet att när som helst återkalla samtycket. Den 32-åriga mannens advokat konstaterade efter att Hovrätten meddelat sin dom att åklagare Ulrika Rogland aldrig borde ha åtalat mannen. Samma bedömning gör Medborgarperspektiv, för om ett ja inte alltid är ett ja så är eller inte ett nej alltid ett nej!

Åklagare Ulrika Rogland gör dock inte samma bedömning, utan har nu lämnat ärendet vidare för att undersöka om Högsta Domstolen kan ta upp fallet. Vad dock Ulrika Rogland under hela målet har blundat för är att den 16-åriga flickan falskt har pekat ut den 28-årige mannen för två ytterst grova brott. Det är fastslaget utom rimligt tvivel att flickan medvetet har ljugit när hon pekade ut mannen och detta tas dessutom upp i Hovrättens dom som ett tecken på hennes bristande trovärdighet. Både falsk angivelse och falsk tillvitelse faller under allmänt åtal och därmed borde alltså åklagare Ulrika Rogland, så snart det konstaterades att flickan ljugit när hon pekade ut den 28-åriga mannen, ha anmält detta till polisen. Men det blundade hon för, istället startade hon en häxjakt på den 32-åriga mannen.

Nu framkommer det uppgifter att den 28-åriga mannen strax efter att han släpptes anmälde den 16-åriga flickan för falsk angivelse och gjorde en ersättningsansökan till Justitiekanslern (JK), där han beskriver att han mådde psykiskt dåligt efteråt och att medieuppmärksamheten förstärkte lidandet.

Polisanmälan hamnade hos Åklagarmyndigheten redan i april förra året, men det var först i september i år som åklagare Bo Birgerson gav polisen direktiv för att driva ärendet. Det har alltså dröjt 1,5 år från anmälan till att en utredning kan påbörjas!

Vad är det för underliga turer som döljer sig bakom Åklagarmyndighetens långsamma agerande gentemot den falsk anklagade 28-åriga mannens önskan att få upprättelse? Är det måhända den feministiska åklagaren Ulrika Rogland som står bakom även detta?

MER INTRESSANT OM: , , ,

07 oktober 2011

Håkan Juholt - ännu en korrupt politiker

Medborgare! De förnekar sig aldrig våra kära politiker. Nu är det Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt tur. När han för ett par år sedan träffade och flyttade in hos sin sambo Åsa Lindgren så anmälde han hennes fyrarummare i södra Stockholm som sitt övernattningsboende. Själv är han ju, som så många andra riksdagsledamöter, skriven i Stockholm utan i sin valkrets. I Håkan Juholts fall i Oskarshamn. Så nu har han under flera års tid låtit Riksdagen betala hela hyran för den lägenhet de bor i tillsammans (som för övrigt har en förvånansvärd låg hyra, bara 6571 kr/mån för en fyrarumslägenhet på 100 kvm). Detta är naturligtvis mot reglerna, maximalt halva hyran kan Håkan Juholt får ersättning för enligt Riksdagens regler. Men stackars okunniga Håkan Juholt visste naturligtvis inte att han gjordt något fel. Nu ber han om ursäkt och lovar att betala tillbaka det överskjutande beloppet. Något åtal för bedrägeri är väl som vanligt inte att tänka på när det gäller politiker som förser sig själva av skattebetalarnas pengar.

Tänk att våra politiker så ofta är okunniga om de regler som gäller för dem själva! Håkan Juholts föregångare på partiledarposten, Mona Sahlin, köpte ju inte bara Toblerone för skattebetalarnas pengar, här finns en lång lista över regler och lagar som hon brutit mot under sin tid som riksdagspolitiker. Dessutom ägnade hon sig åt valfusk under sin tid som partiledare!

Men det är inte bara socialdemokratiska politiker som bryter mot regler och lagar samt girigt förser sig på skattebetalarnas bekostnad. Det verkar gå över alla partigränser. För bara någon vecka sedan avslöjade att den numera politiske vilden William Petzäll åkt taxi för över 100 000 kronor och att Vänsterpartiets partiledarkandidat Rossana Dinamarca lagt över 220 000 kronor av skattebetalarnas pengar på flyg- och taxiresor. Detta trots att det finns både billigare och mer miljövänliga alternativ.

Idag avslöjas också att en kommunchef i Göteborg har gett sin egen dotter ett jobb inom kommunen. Detta i "konkurrens" med 93 andra sökande. Dottern var säkert nöjd av att få jobb av mamma, men skattebetalarna och speciellt de övriga sökande avtackar sig säkert dylik korruption.

När våra politiska parasiter inte förser sig själva av medborgarnas pengar så gör de tyvärr heller inte mycket annat än att kräka ur sig politiska floskler. Inte underligt att allt fler förlorar förtroendet för alla dessa korrupta politiker.

AB1 AB2 DN1 DN2 DN3 EX1 EX2 EX3 GP1 SvD1
MER INTRESSANT OM: , , ,

06 oktober 2011

Den feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad

Medborgare! Att man inte ska ifrågasätta de feministiska dogmerna har Medborgarperspektiv skrivit om tidigare. Då är nämligen risken mycket stor att man drabbas av deras härskartekniker (även om feministerna själva gärna vill göra gällande att det ensidigt är män som använder härskartekniker mot kvinnor) och fördömanden, vilket Peter Kadhammar uppmärksammade i sin kolumn i Aftonbladet igår. Han pekade på att den feministiska eliten alltid är snabba med att sammankalla sin egen domstol, så snart någon av dem själva eller någon annan högt uppsatt kvinna blir sakligt kritiserad. Därefter åtalar och dömer dessa feministiska kvinnor snabbt den utpekade baserat på sitt eget kön. En man är alltid skyldig och en kvinna är alltid offer. Peter Kadhammar noterade även att det går inte att protestera ens om anklagelseakten bygger på falska premisser. Sådan är den feministiska hegemonin i dagens svenska samhälle.

Och det skulle han inte ha skrivit, ty blixtsnabbt samlas den feministiska domstolen och i dagens Expressen dömer Ann-Charlotte Marteus inte bara ut Peter Kadhammar baserat på hans kön, även Pär Ström får en del av kängan. Ann-Charlotte Marteus verifierar just det som Peter Kadhammar vågar kritisera när hon i sin krönika gör gällande att män som vågar kritisera feminismen är motståndare till jämställdhet och samtidigt hånfullt kallar dem för "äkta mansgrisar" och "du vise vite heterosexuelle man".

Ty den feministiska hegemonin bygger på en ytterst subjektiv analys och världsbild. Precis som bittergubben så väl visat tidigare så finns det inom feminismen enbart rum för empati åt kvinnor. Män förtjänar inget annat än att skuldbeläggs och avhumaniseras. Precis så som vi sett Ann-Charlotte Marteus göra i så många av sina krönikor tidigare.

Men hon är långt ifrån ensam. Hon har ytterligare en själsfrände i Anna Laestadius Larsson. Och ännu en i Katerina Janouch, som så gärna vill uppfostra sina medsystrar. För att inte tala om lyckliga lyckliga Maria Sveland och Katarina Wennstam, som i sig är en egen liten studie i manshat. Eller feministiska åklagare som Ulrika Rogland och Marianne Ny, som båda gärna utnyttjar rättssystemet i sin jakt på att sätta dit män (samtidigt som de blundar för brott som kvinnor begått). Till sin hjälp har de dessutom feministiska riddare som Borgström och Bodström (den före detta polischefen Göran "Kapten Klänning" Lindberg har dock avpolleterats).

Den feministiska hegemonin och misandrin har gått så långt i samhället att feminister numera kan uppmana till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna åt det!

Det är visserligen ett litet steg framåt att kolumnister som Peter Kadhammar vågar säga ifrån mot den feminism som blivit allt det den en gång sade sig vara emot. Men så länge den feministiska eliten sitter på sina privilegierade positioner i samhället är det en lång väg kvar till riktig jämställdhet. En jämställdhet där både kvinnors och mäns perspektiv får komma till uttryck.

Den privilegierade feministiska eliten är nämligen fortfarande allt för rädda att förlora sitt tolkningsföreträde och sina förmåner för att släppa in både män och kvinnor i jämställdhetsdebatten. Istället vill de utnyttja jämställdhetsfrågan för att förse sig själva, baserat på sitt eget kön. Det genusindustriella komplexet har blivit en räkmacka som dessa feminister absolut inte vill dela med någon annan. Det är deras liv och levebröd. Därför attackerar de instinktivt alla som ifrågasätter dem.

Nu har Ann-Charlotte Marteus precis verifierat den privilegierade feministiska hegemonin i sin egen (mindre vackra) prydnad.

Det är dags att ta ytterligare steg för att bryta dess ensidiga dominans. Det kan vi bara göra tillsammans - vanliga män sida vid sida med vanliga kvinnor.

MER INTRESSANT OM: , , ,

05 oktober 2011

Små steg framåt

Medborgare! Vi är nog många som reagerat över den feministiska dubbelmoralen som så ofta gör sig påmind i samhället. Idag kan vi till exempel läsa om att den framgångsrika författarinnan Camilla Läckberg inte kommer att dela med sig ett öre av sin förmögenhet till sin man Martin Melin om de skiljer sig, men hur många gånger har vi inte hört hur hemskt det är att kvinnor som skiljer sig ofta får det sämre ekonomiskt än när de var gifta? Vem minns heller inte Elin Nordegrens skilsmässa från den framgångsrike golfspelaren Tiger Woods. Då ville minsann Elin Nordegren inte bara ha halva förmögenheten, utan även enskild vårdnad om barnen. Men av någon underlig anledning så är det ett helt annat ljud i skällan om det är en kvinna som är den framgångsrika partnern.

Det görs ständigt skillnad på män och kvinnor i samhällsdebatten. Men kanske börjar pendeln att svänga? Allt oftare ser man faktiskt tecken på att den feministiska hegemonin börjar ifrågasättas.

Senast idag är det, precis som Pelle Billing och Pär Ström har uppmärksammat, Peter Kadhammar som har tröttnat på att ständigt bli smutskastad av de radikalfeministiska kvinnosakskvinnor så snart han som man uttrycker fullt saklig kritik mot någon kvinna inom politiken. Han pekar på att dessa feministiska kvinnor då är snabbt framme med sina fördömanden och att det dessutom är i princip omöjligt att försvara sig mot dem, ty:
"Att neka är lönlöst. Den hastigt sammankallade domstolen åtalar och dömer efter eget [s]kön. Det går inte att protestera ens om anklagelseakten bygger på falska premisser."
För det är just allt för ofta falska premisser. Peter Kadhammar pekar på den dubbelmoral och de ofta förekommande härskarteknikerna som dessa feministiska kvinnor använder sig av i debatten.
"En labyrint av påståenden. Skrattspeglar.


Sådant är debattklimatet i kvinno-kvinnornas värld. Det är käckt och fräckt att använda ord som ”gubbigt” men den som vore dum nog att svara ”kärringaktig” skulle dömas att döden dö."
Olika regler gäller nämligen för män och kvinnor i den feministiska hegemonin. Det ser vi inte bara i media och i den politiska debatten. Det ser vi även inom rättsväsendet, som i det uppmärksammade BDSM-fallet. Där blev en 28-årig man falskt anklagad för våldtäkt och kidnappning av en 16-årig flicka. Mannen fick spendera nästan 3 veckor i häkte innan lögnen uppdagades. Men trots att både åklagare Ulrika Rogland och resten av rättsväsendet vet att flickan gjort sig skyldig till falsk tillvitelse, så har de inte agerat.

Enligt den feministiska hegemonin så existerar ju knappt ens några falska våldtäktanklagelser. Tvärtom så anser feminister att det är ett enormt mycket större problem att inte alla våldtäkter som anmäls leder till åtal och en man i fängelset. Många av dem vill till och med förändra lagstiftningen så att det inte ska vara åklagarens uppgift att bevisa att den utpekade mannen är skyldig, istället ska den utpekade mannen bevisa att han är oskyldig. De vill alltså att omvänd bevisbörda ska gälla. Ty enligt feministerna så skulle ingen kvinna ljuga om något så allvarligt som en våldtäkt!

Men allt fler inom polisen börjar nu öppet berätta att det blir allt vanligare med anmälningar om våldtäkt som sker på falsk grund. Senast i raden var det polischefen på barn- och sexualbrottsroteln i Halland, Inger Olsson, som gick ut i Sveriges Radio och berättade hur besviken hon var över alla de unga kvinnor som gör anmälningar som sedan visat sig vara påhittade. För att stipulera ett exempel anhöll därför polisen i Halland en 17-årig flicka misstänkt för att ha anklagat en pojke för våldtäkt på falska grunder för ett par veckor sedan, men längre än så verkar polis och åklagare inte ha gått i det här fallet.

Däremot har 19-åriga Michaela i Skara precis blivit både åtalad och dömd till 40 timmars samhällstjänst och att betala 17 000 kronor i skadestånd till den man som hon falskt har anklagat för våldtäkt (domen finns att läsa här). Helt utan anledning beskyllde hon skolkamraten Rasmus för att ha våldtagit henne. Hela skolan fick reda på detta och under 2 månaders tid var Rasmus liv ett litet helvete. Flera av hans vänner tog avstånd från honom och han mådde psykiskt dåligt under utredningstiden. Till slut avslöjades det dock att allt var påhittat av en ung kvinna som ville ha lite extra uppmärksamhet. På Rasmus bekostnad.

Tyvärr ser allt för många våldtäktsanmälningar ut ungefär såhär. När Sydsvenskan för en tid sedan redovisade hur alla anmälningar om våldtäkt som kommit in till polisen i Lund såg ut så kunde man lätt se att många överhuvudtaget inte beskriver något brott och att flera andra innehåller märkliga omständigheter som gör att det blir omöjligt att driva fallen vidare.

Trots det så vill fortfarande många feminister göra gällande att kvinnor inte skulle anmäla om det verkligen inte rörde sig om riktiga våldtäkter samt att det inte förekommer falska våldtäktsanklagelser.

Då är det i varje fall ett litet steg framåt att den 19-åriga kvinnan i Skara faktiskt blev dömd, även om straffet var betydligt lägre än det som Rasmus hade fått om inte lögnen hade avslöjats. Tingsrätten konstaterar också i domen att de inte kunnat finna något vägledande avgörande i praxis vad gäller skadestånd i denna typ av mål, vilket ju inte är speciellt underligt när åklagare som Ulrika Rogland inte ens driver fall där det är helt uppenbart att anklagelserna är falska!

Men det är ju inte enbart rättsväsendet som är marinerat i statsfeminism. Samma sak gäller inom de sociala myndigheterna. Där tar myndigheterna oftast kvinnans sida i samband med vårdnadstvister och tror blint på vad hon säger, vilka hemska anklagelser mot mannen hon än häver ur sig. I Södertälje finns en pappa som fick kämpa i flera års tid inte bara mot sin före detta fru, utan även mot de sociala myndigheterna. Det har nu nått så långt att han har stämt Södertälje kommun på skadestånd! Målet avgörs på måndag, den 10 oktober, i Södertälje tingsrätt. Gå gärna dit för att ge ditt stöd.

För det behövs fler små steg framåt. Bort från den feminism som blivit allt det den en gång sade sig vara emot och istället mot ett samhälle som fokuserar på riktig jämställdhet, för både kvinnor och män.

MER INTRESSANT OM: 

02 oktober 2011

Feminister uppmanar till våld mot män och helt vanliga kvinnor klappar händerna

Medborgare! Att många feminister drivs av ett rent och skärt manshat samt att det existerar en våldsromantik inom genusvärlden har Medborgarperspektiv rapporterat om tidigare. Det skulle vara en enkel förklaring att hävda att det endast är enskilda "förvirrade individer" som ger uttryck för detta, som i fallet Valerie Solanas. Hon som är mest känd för att ha skrivit det radikalfeministiska verket SCUM-manifestet (som står för Society for Cutting Up Men). Vad som dock är mindre känt är att Valerie Solanas, förutom att ha försökt skjuta ihjäl konstnären Andy Warhold, även försökte mörda konstkritikern Mario Amaya och Andy Warhols manager Fred Hughes! Denna "förvirrade individ" tar dock inte alls landets feminister avstånd från. Tvärtom så hyllas Valerie Solanas och hennes verk av flera namnkunniga svenska feministiska kvinnor. En av dessa är Sara Stridsberg som översatt SCUM-manifestet till svenska och som dessutom har grundat sammanslutningen S.K.A.M (Skär Kukarna Av Männen).

Detta i ett land där pojkar redan har mindre rätt till sin egen kropp än vad hundar har.

Och tyvärr kan man nu också konstatera att inte heller helt vanliga kvinnor har någon som helst respekt över mäns kroppar eller någon empati för män som utsätts för våld. När man ser de filmklipp hos Pelle Billing där helt vanliga kvinnor säger att de skrattar åt män som plågas och ser att de applåderar när en man får sin penis avskuren av en kvinna så inser man att misandrin (manshatet) inte bara finns hos ett fåtal förvirrade individer, utan att det har blivit en integrerad del av samhället.

Riktigt illa blir det när man ser den kvinnliga programledaren som undrar varför inte fler kvinnor skär kuken av sina män samtidigt som hon skrattar över det som skett!



Den feministiska propagandan alltså varit så framgångsrik att man numera nästan enbart fokuserar på och fördömer våld mot kvinnor, samtidigt som helt vanliga kvinnor alltså skrattar och applåderar åt kvinnors våld mot män. Men när samma sak sker mot kvinnor så skapas kampanjer för att stoppa våldet!

Trots att det är lika vanligt att män blir utsatta för våld av kvinnor i nära relationer som det omvända så är samhällets syn uppenbarligen helt annorlunda, vilket tas upp i nedanstående mycket sevärda video (via MatteMatik):



Feminister uppmanar till våld mot män. Uppenbarligen har nu helt vanliga kvinnor och hela samhället tagit detta till sig. De män som blir utsatta får ofta ingen som helst hjälp, istället skrattar man åt dem och applåderar när de får sina penis avskurna. Precis som flera av landets ledande feminister alltså har uppmanat till.

Det är feministisk dubbelmoral som denna som gör att allt fler män reagerar mot feminismen och den ojämställda jämställdhetspolitik som förs just nu. På sikt kommer detta få till följd att allt fler män vänder ryggen till samhället.

Varför ska helt vanliga män acceptera att behövs betala i genomsnitt 2 miljoner mer i skatt under sitt liv än vad de får tillbaka i form av välfärd av samhället, samtidigt som det är kvinnorna som får merparten av alla resurser och förmåner i samhället? Varför ska män acceptera att kvinnor inte förväntas bidra och ta ansvar för att skapa välstånd i samma utsträckning som män, utan att istället feministiska politiker förordar att män indirekt ska fortsätta att försörja kvinnor via skattsedeln?

När helt vanliga kvinnor dessutom skrattar och applåderar åt män som utsätts för våld så är måttet rågat. Då har misandrin nått en sådan nivå i samhället att det är dags för landets alla män att sluta ta skit! Då är det dags att slå tillbaka, mot feministerna!

MER INTRESSANT OM: , , , ,